De synliga ärren är snart borta

Ja nu är snart det stora blåmärket som täckt halva ansiktet borta, nu är det bara lite över ögat kvar och ögonbrynet är svullet men det försvinner med tiden. Benen börjar se normala ut och mage och revben är äntligen normala. Fingeravtrycken och handavtrycken på armarna är snart borta, märkena är gröngula nu så det är väl bra tecken?

 

Istället för att plågas av de synliga ärren, så går jag nu och njuter, ja jag njuter faktiskt av att ha ett SUGMÄRKE på halsen, att han stämplat mig på ett sätt som uppkom under en busig dag. Vi busade i soffan, kittlades och smånöps lite, skrattade, pussade, nafsade, jagade varandra överallt, in till sovrummet, där vi landade i sängen och busade lite till, och där uppkom även märket, vilket resulterade i att vi slutade busa och jag lade mig med huvudet på hans bröst och bara njöt. Jag var älskad, inte hatad, inte slagen, jag var älskad och omtyckt, omhållen av kärlek och den kändes i hela hemmet. När han gick till jobbet sa han att han älskade mig, gav mig en öm kyss och ett nyp i skinkan, han flirtade till med ena ögat sådär som bara han kan, jag log och värmdes upp inombords, gick in till soffan, fortsatte le, skrattade inombords av glädje för dagen. Nu sitter jag här, ska snart krypa ner i vår säng, läsa en bok eller skriva lite dikter, eller bara sova helt enkelt, vänta på att han kommer hem, på att han kryper ner hos mig, lägger sig med benet över min mage, armen över bröstet, mitt huvud över hans andra arm, hans ansikte i min nacke…

Kärleken finns där.

 

Bara vi båda gör rätt så finns den, och inget slår vår kärlek när den är som vackrast.