Psykiskt misshandlad denna gången

Igår kom den. Den smällen. Jag satt ärligt på köksgolvet framför hans fötter, grät som en tok och bad om en kram och tårarna flödade och jag höll om mina knän och sade “Jag orkar inte mer, ta mig härifrån” och allt han gjorde var att skratta. Han njuter så av att sänka mig. Men igår nådde jag botten, jag kan inte komma längre ner än jag gjort nu. Igår var jag så rädd. Jag sa för första gången att jag inte tror på allt han säger. När han säger att han är våldsam, att han ibland efter jobbet åkt hem till någon och misshandlat personen, att det finns sidor jag inte känner till med honom. Så igår sa jag det, jag såg hur det svartnade i ögonen hos honom, tänkte att nu smäller det, nu flyger jag ut genom dörren, nerför betongtrappan, sen blir jag liggandes med hans sparkar och slag mot min kropp. Det var min tanke, men trappan blev det inte. Jag började gråta och backade ju mer jag såg att han blev arg. Jag visste inte vad som skulle hända. Allt jag kunde tänka på var “Hur ska jag dölja blåmärkena den här gången” samtidigt som jag backade snabbt iväg mot sovrummet där han tog tag i mina armar igen, slängde ner mig i sängen, satte sig över mig och höll fast mina armar med sina ben, jag såg hans händer flyga runt i luften men mest försökte jag gömma mitt ansikte under hans ben. Jag har aldrig varit så rädd, jag skakade, jag grät, jag BAD honom sluta. Han slog aldrig, men han skrämde mig. Jag har aldrig varit räddare. När han hade gått ifrån mig låg jag kvar och bara grät och skakade. Jag gick in i badrummet, då kommer han och frågar om jag ska jobba imorgon? Vad är det för stil? Nyss skulle han slå mig sönder och samman och nu vill han veta om jag ska jobba? Han fick sitt svar och gick vidare till köket för att röka. Jag gick dit och där började mitt bedjande om kramen, jag ville bara få känna lite trygghet hos den person jag nyss var så rädd för, jag ville veta att han inte skulle slå sönder mig. Det enda han gjorde var att skratta åt mig och förstod inte alls vad jag ville. Det enda han ville veta var att jag försäkrat mig om att aldrig reta upp honom igen. Sättet för honom att vara säker på det var att tvinga mig att svara på om jag vill ha näsan sittandes mellan ögonen nästa gång eller käken hängandes framför halsen. Det var mina val, men jag kunde inte ge ett svar, men han förstod att jag förstått hans allvar. Jag gick och satte mig i soffan efter ett tag och lugnade ner mig. Sen gick jag och lade mig. Eller vi. Jag var rädd för att sova bredvid honom, Men han kom och lade en arm om mig, han kände till och med hur varm jag var eftersom jag varit sjuk nu ett par veckor med feber och så. Han visade att han brydde sig, men han visade ingen ånger för vad som hänt 1½timme tidigare.

Vaknade imorse, slängde snabbt och tyst på mig kläderna och sprang till jobbet, träffade honom vid lunch. Han var inte direkt kärleksfull. Men jag fick en puss iaf, och ett “vi ses ikväll” så han tänker i alla fall komma hem. Igår hette det “Jag kommer inte hem efter jobbet”. Så något har jag kanske gjort rätt idag.

Som ni nu kanske har förstått så kommer detta vara en blogg för mig att ventilera mina dagar med en missbrukare som tycker jag gör allting fel, som kan bli våldsam, men som jag älskar över något annat trots att jag får höra ofta att “Det är INGEN i det här huset som vill ha dig här. Vi mår MYCKET bättre utan dig.” och trots de orden så stannar jag. För min kärlek är stark och jag vill inte leva utan honom.